Sibiriskt rådjur

Capreolus pygargus

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Mellan (10–70 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Asien

Biotop

Skog
Gräsmark

Utbredning

Länder arten finns i

8 länder

Kazakstan
Kina
Kirgizistan
Mongoliet
Nordkorea
Ryssland
Sydkorea
Uzbekistan

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Sibiriskt rådjur (Capreolus pygargus), även kallat östligt eller asiatiskt rådjur, lever i den tempererade zonen i nordöstra Asien och Centralasien: Sibirien och Mongoliet, Kazakstan, Tianshan i Kirgizistan, östra Tibet, Koreahalvön och skogarna i norra Kina. Det räknades länge som samma art som det europeiska rådjuret men ses i dag som en egen art, med två underarter, C. p. pygargus och tianshanrasen C. p. tianschanicus. Artnamnet pygargus, valt av Peter Simon Pallas i slutet av 1700-talet, betyder vitstjärt. Fossil visar att arten en gång nådde norra Kaukasus och östra Ukraina. Överjakt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet krympte utbredningen i Östeuropa, norra Kazakstan, västra Sibirien och norra delen av östra Sibirien. I dag möts de två rådjursarterna i Kaukasus, det sibiriska på norra sidan och det europeiska på den södra. Det lever i skog och stäpp, blir talrikt på högvuxna ängar och översvämningsmarker och klarar svåra väderextremer. Rymlingar från Woburn kan kort ha förvildats i England i början av 1900-talet, men var borta 1945.

Kapitel 02

Artkännedom

Ett medelstort, lätt byggt rådjur med lång hals och stora öron, större än det europeiska rådjuret: upp till omkring 146 cm i kroppslängd och 59 kg, där de största djuren kommer från Ural och norra Kazakstan, följda av dem från Transbajkal, Amur och Primorje. Hornen är större och mer förgrenade än hos vanligt rådjur — tre taggar på var sida, brett ställda och snett uppåtriktade, som fälls på hösten eller tidigt på vintern och snart växer ut igen. På sommaren är pälsen rödaktig. På vintern blir nordliga djur ljusgrå och sydliga gråbruna och ockrafärgade. Buken är krämfärgad och spegeln vit. Kiden är prickiga.

Kapitel 03

Beteende

Det äter mer än 600 olika växtarter, mest örter och därefter vedväxter och gräs, och får det mesta av vattnet ur saftig föda i stället för att dricka. På sommaren drar saltbehovet det till naturliga saltslickar; på vintern, när födan är mager, sänks ämnesomsättningen. Vissa bestånd gör massvandringar mellan sommar- och vinterområden. Det kan hoppa upp till 15 m. Brunsten infaller i augusti och september. Bockarna märker reviret med doft från körtlar i huvudets hud, som de gnider mot träd, buskar och högt gräs, och genom att feja träd med hornen. Sex läten är kända, från pip och visslingar till skall och skrik. Det befruktade ägget vilar tills det fäster i januari, och dräktigheten varar 280 till 300 dagar; getterna får oftast två kid, som avvänjs vid fyra till fem månader. Bland rovdjuren finns amurleopard, lodjur, snöleopard, varg och sibirisk tiger.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Sibiriskt rådjur. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:Елена А. Кизилова CC BY

Källor

Källor: Siberian roe deer — Wikipedia, Sibiriskt rådjur — Wikipedia (sv) — läst 2026-10-29

Korshänvisning