Storvilt

Rusa deer

Rusa timorensis

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Asien
Oceanien

Biotop

Skog
Gräsmark

Utbredning

Länder arten finns i

3 länder

Indonesien
Réunion
Östtimor

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Rusahjorten (Rusa timorensis, även Cervus timorensis), också kallad javarusa eller sundasambar, är ett stort hjortdjur med ursprung på Java, Bali och Timor i Indonesien. Rusa är helt enkelt malajiska för hjort och har gett släktet dess namn. Sju underarter erkänns, från java- och timorrusan till dem på Flores, Sulawesi och Moluckerna, och sambarhjorten är dess närmaste släkting. Den har förts långt bort från sina hemöar: till Borneo, Sulawesi, Moluckerna och Nya Guinea, dit holländarna förde den i början av 1900-talet och där den nu är vanlig, och till bland många andra Mauritius, Réunion, Fiji, Tonga, Samoa, Vanuatu, Nya Kaledonien, Australiens fastland och Nya Zeeland. I det ursprungliga utbredningsområdet har stammen däremot minskat med omkring 10 000 djur på två årtionden; där klassas den som sårbar, och sedan 2018 är den skyddad enligt indonesisk lag. I Baluran nationalpark dog många djur sedan invasiv taggig akacia tagit över betesmarkerna.

Kapitel 02

Artkännedom

En mörkt svartbrun hjort med grå panna och nästan svart rygg; undersidan och lårens insidor är gulbruna, buken ljusare och svanstofsen svartaktig. Pälsen är grov och längre på bröstet. Öronen är breda och något kortare än huvudet. Huvud och kropp mäter 142–185 cm och svansen 20 cm. Hjortarna väger 152–160 kg och hindarna omkring 74 kg, och hjortarna är tydligt större. Bara hjortarna bär horn: medellånga och ganska breda, kraftiga, med högst tre taggar på var sida och den övre grenen riktad framåt. Kalvarna föds utan prickar.

Kapitel 03

Beteende

Rusahjortar är huvudsakligen nattaktiva men betar också på dagen. De syns sällan i öppen terräng och är svåra att komma nära, med skarpa sinnen och försiktigt sätt. De går i små grupper eller par, hjortarna ofta ensamma, och en skrämd hjort ger ifrån sig ett extremt högt tutande läte som varnar alla hjortar i närheten. De äter mest gräs, löv och nedfallen frukt och får det mesta av vätskan ur födan, så de dricker knappt. Brunsten infaller kring juli och augusti, då hjortarna ropar med ett högt, gällt skall och duellerar med hornen. Efter omkring åtta månader föder hinden en eller två kalvar, som avvänjs vid sex till åtta månader; könsmognaden kommer vid tre till fem års ålder beroende på förhållandena, och de lever 15 till 20 år. Asiatisk vildhund, krokodiler, pytonormar och komodovaraner jagar dem.

Kapitel 04

Jakten

På Nya Zeeland har naturvårdsdepartementet ingen jakttid för rusa, så den får jagas året runt, även om områden kan stängas vid hög brandrisk eller för forskning. Departementet beskriver den som halvt nattaktiv, liggande i tät vegetation under dagen och sällan ensam, så där en syns finns troligen fler i närheten. Rådet är att följa nätet av stigar och tunnlar mellan liggplatser och betesmarker och att sitta på vakt vid betesplatserna, särskilt vintertid — ofta med ett långt skott, och troligen den mer framgångsrika metoden. Brunsten, när hjortarna ropar mest och är mindre vaksamma, pågår från juli in i augusti, och på våren kommer hjortarna fram för att beta nytt grönt. I Victoria får rusa jagas året runt utan fällningsgräns, men där finns bara isolerade bestånd och jaktmöjligheterna är begränsade.