Sambarhjort

Rusa unicolor

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Asien
Oceanien
Nordamerika

Biotop

Skog
Regnskog

Utbredning

Länder arten finns i

16 länder

Australien
Bangladesh
Bhutan
Brunei
Indien
Indonesien
Kambodja
Kina
Laos
Malaysia
Nepal
Singapore
Sri Lanka
Taiwan
Thailand
Vietnam

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Sambarhjorten (Rusa unicolor) är ett stort hjortdjur i Indiska subkontinenten, södra Kina och Sydostasien, från Himalayas sydsluttningar i Nepal, Bhutan och Indien genom Myanmar, Thailand, Malaysia och Indokina till Sumatra och Borneo. Den lever upp till 3 500 m i alla slags skogar från torr tropisk skog till regnskog och bergsgräsmarker, föredrar tät buskvegetation och högt gräs och håller sig sällan långt från vatten. Dess närmaste nu levande släkting är troligen javarusan, som den fortfarande kan få fertil avkomma med. IUCN har sedan 2008 klassat arten som sårbar, efter kraftiga minskningar till följd av jakt, uppror och industriell exploatering av livsmiljön. Den har införts till Australien, Nya Zeeland och USA; i höglandet i Victoria uppskattades stammen 2017 till mellan 750 000 och en miljon djur, och delstaten listar den som ett hot mot den biologiska mångfalden enligt sin lag om flora och fauna.

Kapitel 02

Artkännedom

En av de största hjortarna: bara älg och wapiti blir större. Mankhöjden är 102–160 cm och vikten i regel 100–350 kg, undantagsvis upp till 546 kg; västliga djur är större än östliga och hindar mindre än hjortar. Den lurviga pälsen går från gulbrun till mörkgrå, oftast enfärgad, med en liten tät man som är kraftigare hos hjortarna. Svansen är lång för en hjort, svart ovan och vitaktig undertill. De stora, grova hornen har bara tre taggar — en enkel ögontagg och en stång som kluvs i toppen — och blir upp till 110 cm långa. Vuxna hjortar och dräktiga eller digivande hindar har en egendomlig hårlös, blodröd körtelfläck halvvägs ner på strupens undersida. Kalvarna är oftast ofläckade.

Kapitel 03

Beteende

Sambarhjorten är natt- eller skymningsaktiv. Hjortarna lever ensamma större delen av året; hindarna går i små grupper, ofta bara tre eller fyra djur och sällan fler än 16. Den betar och kvistar gräs, löv, frukt och vattenväxter, samlas gärna vid vatten och simmar bra. Hjortarna gyttjebadar, gräver ner hornen i urinindränkt jord, gnider mot trädstammar och reser sig på bakbenen för att märka grenar ovanför sig. Hindarna försvarar sina kalvar, och mot asiatisk vildhund eller hundar sänker sambarn huvudet, reser manen och slår tillbaka, helst i grunt vatten; när den anar fara stampar den och ger ett ringande varningsläte. Sambarhjorten parar sig året runt, men kalvningen har säsongstoppar. Hjorten håller revir men inget harem, och rivaler spärrar genom att haka i hornen eller resa sig och slå nedåt som getdjur gör. Dräktigheten är omkring åtta månader och en kalv på 5–8 kg är det normala. Den är bengalisk tigers favoritbyte och kan stå för nästan 45 procent av tigerns föda räknat i vikt.

Kapitel 04

Jakten

I Australien är jakt på sambar en populär sport och stora troféer är eftertraktade. Arten är skyddat vilt i Victoria och New South Wales, där jaktlicens krävs. I Victoria får sambar jagas på smygjakt året runt utan fällningsgräns, medan jakt med hund är tillåten 1 april–30 november, utom under påsken, och kräver en jaktlicens med behörighet för hundjakt. Jägare fällde 35 000 sambar på allmän mark i Victoria 2008–2009, långt från de 40 procent om året som skulle behövas för att stoppa tillväxten, och markägare får nu bekämpa skadegörande hjortar utan jaktlicens. Nya Zeelands naturvårdsdepartement betraktar sambarstammen på Nordön som en ikonisk hjord, mest på privat mark, utan jakttid men med avstängningar vid brandrisk. Departementet varnar för att sambar kan ta flera träffar och ändå komma undan och rekommenderar kalibrar som .243, .270, 7 mm, .30-06, .308 och .303. Djuren trycker ofta tills jägaren är mycket nära eller kryper bort i stället för att springa, så rådet är att jaga långsamt och undersöka även små skyddsfläckar; brunsten pågår från slutet av maj till december. På St. Vincent Island i Florida håller omkring 130 tillstånd om året för en tredagarsjakt stammen på 70–100 djur.