Wapiti

Cervus canadensis

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Mycket stor (300 kg+)
Familj: Cervidae

Utbredning

Nordamerika
Asien

Biotop

Berg och fjäll
Skog

Utbredning

Länder arten finns i

8 länder

Bhutan
Kanada
Kazakstan
Kina
Kirgizistan
Mongoliet
Ryssland
USA

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Wapitin eller vapitin (Cervus canadensis) är det näst största hjortdjuret efter älgen och ett av de största landdäggdjuren i Nordamerika och Central- och Östasien. Det engelska ordet elk betydde ursprungligen den europeiska älgen, Alces alces, men flyttades av nybyggarna i Nordamerika över på den här hjorten; namnet wapiti kommer av ord på shawnee och cree som betyder ”vit bakdel”, efter den ljusa spegeln som djuren reser vid oro och uppvisning. Länge räknades den som en underart av kronhjort, men mitokondrie-DNA-studier från 1998 och framåt visar att den är en egen art, närmare släkt med vitläppshjort och sikahjort än med kronhjorten; den bredare spegeln och de ljusare hornen skiljer de två åt. Den förekommer från Centralasien över Sibirien och Östasien och i hela Nordamerika, och IUCN klassar den som livskraftig. Nordamerika hade uppskattningsvis 10 miljoner djur före den europeiska koloniseringen och omkring en miljon 2014, efter återinplanteringar i bland annat Pennsylvania, Kentucky och Michigan. Under senpleistocen fanns den i hela Eurasien västerut till Frankrike, och reliktbestånd levde kvar i södra Sverige och Alperna till för omkring 3 000 år sedan. År 1876 satte Oscar Dickson ut två wapitihjortar på Skeppsta i Södermanland; de förökade sig men blev snart bortskjutna av tjuvskyttar och var borta på 1880-talet. I Argentina och Nya Zeeland, dit den införts, räknar IUCN den till världens 100 värsta invasiva arter.

Kapitel 02

Artkännedom

En kraftig hjort på smala ben med kort svans, med en mankhöjd på 0,75–1,5 m och en längd på 1,6–2,7 m. Hjortarna väger 178–497 kg och hindarna 171–292 kg; rooseveltwapitin väster om Kaskadbergen är den största underarten, med hjortar på vanligen 318–499 kg och i Alaska uppskattningsvis upp till 600 kg, medan tulewapitin i Kalifornien är betydligt mindre. Alla wapitier har en liten, tydligt avgränsad ljus spegel; pälsen är gråare och ljusare på vintern och mörkare och rödare på sommaren, och nordamerikanska djur av båda könen får en tunn halsman. Bara hjortarna bär horn, som växer med upp till 2,5 cm om dagen under basthud på sommaren, är färdiga i september och fälls i slutet av vintern när testosteronet sjunker; en hjort har i regel omkring sex taggar på varje stång, och rooseveltwapitins horn kan väga 18 kg. Unga hjortar med ogrenade horn kallas spetshjortar. Sex underarter fanns i Nordamerika i historisk tid, varav fyra finns kvar — roosevelt-, tule-, manitoba- och klippbergswapiti — men DNA tyder på att det kanske inte finns fler än tre eller fyra underarter totalt.

Kapitel 03

Beteende

Wapitin är ett av de mest sällskapliga hjortdjuren, med sommarhjordar på upp till 400 djur. Hindar och hjortar lever åtskilda större delen av året, hindarna i stora hjordar och hjortarna i små grupper eller ensamma, och möts under brunsten från slutet av augusti in i förvintern. Hjortarnas brunstläte, på engelska bugling, är ett högt, visselliknande läte som når 4 000 Hz och bildas genom att luft pressas genom näshålorna; de vältrar sig dessutom i urindränkta gropar för att doftmärka sig, drabbar samman med hornen och vaktar harem på 20 hindar eller fler. Hindarna varnar med ett skall, och kalvarna skriker när de angrips. Till skillnad från älg och vitsvanshjort, som främst kvistbetar, är wapitin i första hand gräsätare och äter omkring 9,1 kg växter om dagen — gräs året runt, bark på vintern, starr, örter och skott på sommaren — mest morgon och kväll. I bergen följer den den smältande snön uppåt på våren och drar ner igen på hösten; hjordarna i Yellowstone vandrar upp till 270 km mellan sommar- och vinterbete, den längsta wapitivandringen i det kontinentala USA. Kalven väger omkring 16 kg vid födseln efter åtta till nio månaders dräktighet och är prickig till sensommaren. Varg, prärievarg, björn och puma är de främsta rovdjuren.

Kapitel 04

Jakten

Wapitin var tillsammans med bisonen det viktigaste jaktbytet i centrala Alaska under tidig holocen, och jakten på vilda wapitier står i dag troligen för den största delen av artens ekonomiska värde. Bestånden i Nordamerika var som minst omkring 1900 och återhämtade sig när jakten reglerades; Colorado, som anger att delstaten har Nordamerikas största wapitistam, säljer både begränsade licenser genom lottning och licenser över disk, som inte är begränsade i antal men gäller vissa områden, jakttider och jaktsätt. En del restauranger serverar wapiti som specialitet och vissa livsmedelsbutiker säljer köttet; 1989 hölls omkring 20 000 djur i Nordamerika i hägn för köttets eller hornens skull. Avmagringssjuka (CWD) har påträffats hos vilda och hägnade wapitier i hela det nordamerikanska utbredningsområdet. Colorado har obligatorisk, kostnadsfri provtagning av huvuden från hjort som fällts vid vissa kulvapenjakter — wapitin omfattas inte — och jägare kan lämna in huvudet från andra djur för test mot en avgift på 25 dollar. I Sverige finns wapitihjort upptagen i bilaga 4 till jaktförordningen bland de främmande viltarter som får jagas hela året, 1 juli–30 juni, för att förhindra skador orsakade av främmande viltarter.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Wapiti. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:LJ Moore-McClelland CC BY

Till bords

Kött och matlagning

Matbetyg 2 av 52/5

Säljs som kött på en laglig marknad
Har en namngiven traditionell rätt
Publicerat sätt att hantera och tillaga
Äts i mer än ett land
Inga kända kostråd eller varningar

Innan du äter: Wapiti kan bära på avmagringssjuka (CWD), en dödlig prionsjukdom som finns i hela dess nordamerikanska utbredningsområde. Ingen smitta hos människa har någonsin rapporterats, men CDC råder jägare att överväga att testa djuret innan köttet äts, att aldrig äta kött från ett djur som testat positivt, sett sjukt ut eller hittats dött, att använda handskar vid urtagningen och undvika att hantera hjärna och ryggmärg, och att låta styckningen ske separat för det egna djuret.

Källor

Källor: Elk — Wikipedia, Vapiti — Wikipedia (sv), Colorado Parks and Wildlife: Elk hunting, Centers for Disease Control and Prevention: About chronic wasting disease, Jaktförordning (1987:905) — Sveriges riksdag — läst 2026-10-29

Korshänvisning