Sikahjort

Cervus nippon

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Asien
Europa
Oceanien

Biotop

Skog

Utbredning

Länder arten finns i

9 länder

Danmark
Irland
Japan
Kina
Nya Zeeland
Ryssland
Taiwan
Tjeckien
Vietnam

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Sikahjorten (Cervus nippon), även kallad japansk hjort, har sin naturliga utbredning i stora delar av Östasien. Den fanns en gång från norra Vietnam till Rysslands Fjärran Östern, jagades nästan till utrotning under 1800-talet och återhämtade sig snabbt när skyddslagar infördes vid mitten av 1900-talet. Namnet kommer från japanskans shika, som betyder hjort. Japan har överlägset störst inhemskt bestånd — 3 080 000 djur inklusive Hokkaido enligt landets miljöministerium 2015 — och sedan dess främsta rovdjur, den japanska vargen, varit borta i över ett sekel har arbetet där gått från att bevara hjorten till att begränsa den. I Kina, som en gång var dess fäste, finns färre än 1 000 kvar i det vilda. På andra håll har den införts brett, och Sverige finns bland länderna; ofta började den som prydnadsdjur i parker och etablerade sig sedan i det fria. EU har förtecknat arten som invasiv främmande art av unionsbetydelse, så den får inte importeras, födas upp, transporteras, säljas eller släppas ut i något medlemsland.

Kapitel 02

Artkännedom

En kompakt, smalbent hjort med kort, kilformat huvud, och en av få hjortar som behåller fläckarna i vuxen ålder. Fläckigheten skiljer sig mellan regioner: fastlandsdjuren har stora, tydliga fläckar, medan japanska och taiwanesiska djur — det ursprung de flesta införda bestånd har — bara visar dem svagt. På vintern blir pälsen mörkare och lurvigare, fläckarna bleknar och hjortarna får man. När den skräms fäller den ut en vit spegel. Storleken varierar kraftigt mellan underarterna. Mankhöjden ligger mellan 50 och 110 cm; japanska hjortar väger 40–70 kg och hindar 30–40 kg, medan den manchuriska rasen når 68–109 kg hos hjortarna. Hjortarna bär kraftiga, upprätta horn med mycket tjock vägg, en extra utväxt ovanför ögontaggen och en framåtriktad mellantagg, med toppen oftast kluven. Hindarna har två tydliga svarta knölar i pannan.

Kapitel 03

Beteende

Sikahjorten kan vara aktiv dygnet runt men blir nattaktiv där människor stör. I bergstrakter vandrar den med årstiderna och övervintrar upp till 700 m lägre än på sommaren. En del lever ensamma, andra i grupper av samma kön, och stora hjordar samlas på hösten och vintern. Den är en mycket ljudlig hjort med fler än tio olika läten, från mjuka visslingar till höga skrik. Brunsten kulminerar från början av september till november och kan pågå långt in på vintern. Hjortarna är revirhävdande och håller harem; en stark hjort kan hålla upp till 2 ha, som den märker med grunda gropar grävda med framfötter eller horn, där den urinerar och som ger ifrån sig en stark mysklukt. Striderna mellan rivaler kan vara långa och hårda och ibland dödliga. Efter sju månaders dräktighet föder hinden en enda kalv på 4,5–7 kg och gömmer den i tät vegetation. Sikahjort korsar sig med kronhjort, dess närmaste släkting.

Kapitel 04

Jakten

I både det ursprungliga och stora delar av det införda utbredningsområdet räknas sikahjorten som ett eftertraktat och svårfångat villebråd. I Storbritannien, Irland och på kontinenten undkommer den på ett annat sätt än de inhemska hjortarna: där kronhjorten skulle fly gömmer sig sikan hellre, och den har setts huka sig och trycka platt mot marken när fara hotar. På de brittiska öarna ses sikahjorten allmänt som ett allvarligt hot mot ny och etablerad skog, och skogsbruket där bedriver hård avskjutning året runt; korsningen med inhemsk kronhjort är ytterligare ett bevarandeproblem. I Sverige räknar jaktförordningen upp sikahjort bland de främmande viltarter som får jagas året runt, 1 juli–30 juni, för att förhindra skador som de orsakar.