Caribou

Rangifer tarandus granti

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Nordamerika
Arktis

Biotop

Tundra

Utbredning

Länder arten finns i

3 länder

Grönland
Kanada
USA

Utbredning från:GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Caribou är det nordamerikanska namnet på renen, Rangifer tarandus: alla caribouer och renar är en och samma art, och i Alaska och Kanada kallas bara den halvtama formen reindeer. Alaskas hjordar består mest av tundraren (barren-ground caribou), med en enda liten hjord skogsren, Chisanahjorden, som vandrar in i Kanada; Kanada har pearyren, skogsren och tundraren. Alaskas caribouer fördes länge till Grants caribou, R. t. granti, men det namnet hör nu till en liten, genetiskt avskild population längst ut på Alaskahalvön och på öarna intill. Alaska har omkring 750 000 vilda caribouer i 31 hjordar, var och en uppkallad efter och avgränsad av sina egna kalvningsområden. Störst var 2011 Western Arctic-hjorden med omkring 325 000 djur och Porcupinehjorden med omkring 169 000; Porcupinehjorden, som delas med Yukon, nådde rekordet omkring 218 000 vid en flygfotoräkning 2017. På andra håll är bilden mörkare: George River-hjorden i Labrador föll från 800 000–900 000 djur på 1990-talet till under 9 000 år 2018, den boreala skogsrenen är klassad som hotad i Kanada, och caribou räknas nu som försvunnen från USA söder om Kanada.

Kapitel 02

Artkännedom

Caribouer är de enda hjortdjur där båda könen bär horn. Vuxna tjurars horn är stora och kraftiga; vajornas är mycket kortare, smalare och oregelbundnare. På senhösten är pälsen kryddnejliksbrun med vit hals, spegel och fötter, ofta med en vit rand längs sidan. De stora, skålformade klövarna spärras ut och bär djuret över snö och mjuk tundra och fungerar som paddlar när det simmar. I Alaska väger vuxna tjurar i snitt 159 till 182 kg, och upp till 318 kg har uppmätts, medan fullvuxna vajor väger 80 till 120 kg; caribouer i delstatens norra och sydvästra delar är i regel mindre än de i inlandet och söderut. Kalvarna föds mörkt chokladbruna till rödbruna och väger omkring 6 kg, och de kan fördubbla vikten på 10 till 15 dagar.

Kapitel 03

Beteende

Stora hjordar vandrar långt mellan sommar- och vinterbete — upp till 640 km — medan mindre hjordar kanske inte vandrar alls; när de väl är på väg kan caribouer klara 80 km om dagen. Porcupinehjordens årliga vandring mellan de boreala skogarna i Alaska och Yukon och kalvningsområdena på Beauforthavets kustslätt är den längsta landvandringen hos något landdäggdjur. På sommaren äter caribouerna videblad, starr, blommande tundraväxter och svamp, och från september går de över till lavar, torkad starr och småbuskar. Kalvningen sker i mitten eller slutet av maj i Alaskas inland och i början av juni i norr och sydväst; vajorna kalvar samtidigt under en kort period och översvämmar varg, grizzly och kungsörn med fler kalvar än de hinner ta. Efteråt samlas hjordarna i enorma ansamlingar på blåsiga fjäll och kuster för att undkomma myggor och styngflugor. Tjurarna fejar i slutet av augusti och början av september, halsen sväller, och brunsten följer i slutet av september, eller i mitten till slutet av oktober i Western Arctic-hjorden. Tjurarna håller inget harem; var och en bevakar ett utrymme runt sig själv.

Kapitel 04

Jakten

Caribou jagas fortfarande på Grönland och i hela Nordamerika, och för inuiter, nordliga First Nations, Alaskas ursprungsfolk och kalaallit är den fortsatt en viktig källa till mat, kläder, skydd och redskap. Gwichʼin har levt på Porcupinehjorden i årtusenden och skrev på 1980-talet in sin traditionella förvaltning i stamlagen, med begränsningar av uttaget och av antalet djur per jakttur samt regler för hur köttet ska tas om hand och transporteras. Även iñupiat, inuvialuit, hän och nordlig tutchone jagar hjorden. Jägare i Alaska fäller omkring 22 000 caribouer om året för köttets skull, och några tusen jägare till, mest från övriga USA, Europa och Mexiko, kommer dit varje höst; köttet från djur som fällts av utomstatliga jägare måste också tas tillvara som mat. Porcupinehjorden förvaltas gemensamt av Alaska Department of Fish and Game, kanadensiska viltmyndigheter och ursprungsfolken genom Porcupine Caribou Management Board, inrättad 1985, som ger ut en årlig rapport om avskjutningen; ett avtal mellan USA och Kanada från 1987 skyddar hjordens livsmiljöer och vandringsleder.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Caribou. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:Arthur Chapman CC BY 2.0

Till bords

Kött och matlagning

Matbetyg 4 av 54/5

Säljs som kött på en laglig marknad
Har en namngiven traditionell rätt
Publicerat sätt att hantera och tillaga
Äts i mer än ett land
Inga kända kostråd eller varningar

Innan du äter: Livsmedelsverket räknar lever och njure till de livsmedel som innehåller mest kadmium: verket avråder från njure från vuxet vilt, anger att vuxna kan äta lever från vilt ungefär en gång i veckan och att barn inte bör äta någotdera. Muskelköttet är inte problemet.

Traditionella tillagningar

Torkat caribou-kött: Karibuinuiterna i Nunavuts Kivalliqregion levde på caribou året runt och åt köttet torkat under vintern. Reindeer — Wikipedia
Renkorv: I Alaska, liksom i Finland, säljs renkorv — reindeer är där namnet på den tama formen av samma art — i stormarknader och livsmedelsbutiker. Reindeer — Wikipedia

Källor

Källor: Porcupine caribou — Wikipedia, Reindeer — Wikipedia, Ren — Wikipedia (sv), Alaska Department of Fish and Game: Caribou species profile, Alaska Department of Fish and Game: Caribou uses, Livsmedelsverket: Kadmium — läst 2026-10-29