Småvilt

Alpmurmeldjur

Marmota marmota

Grupp: Småvilt
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Sciuridae

Utbredning

Europa

Biotop

Berg och fjäll

Utbredning

Länder arten finns i

12 länder

Andorra
Frankrike
Italien
Liechtenstein
Polen
Rumänien
Schweiz
Slovakien
Slovenien
Spanien
Tyskland
Österrike

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Alpmurmeldjuret (Marmota marmota) är en stor markekorre i bergen i mellersta och södra Europa, som lever mellan 800 och 3 200 m i Alperna, Karpaterna, Tatra och norra Apenninerna. Kärnområdet sträcker sig genom Alperna i Frankrike, Italien, Schweiz, Tyskland, Slovenien och Österrike, och arten har införts i Pyrenéerna — där den dött ut i slutet av pleistocen och lyckosamt återinfördes 1948 — Centralmassivet, Jura, Vogeserna, Schwarzwald, Apenninerna och de rumänska Karpaterna. Tatramurmeldjuret är en endemisk underart. Det föredrar alpängar och höglänta betesmarker, helst på branta, klippiga sydsluttningar, där kolonierna gräver djupa gångsystem i väldränerad jord eller berg som kan gå i arv i många generationer.

Kapitel 02

Artkännedom

Huvud och kropp mäter 43–73 cm med en svans på 13–20 cm, och vikten svänger mellan 1,9 och 8 kg — betydligt lägre på våren efter vintersömnen än på hösten före den. Det kallas ibland den tyngsta ekorren, men andra murmeldjur väger lika mycket. Pälsen blandar blont, rödaktigt och mörkgrått, svansen har svart spets och kroppen vilar på korta ben. Alla fingrar har klor utom tummarna, som har naglar. Tänderna är orangegula.

Kapitel 03

Beteende

Kolonierna är familjegrupper om 15 till 20 djur kring ett dominant, monogamt avelspar, vänliga mot varandra — de hälsar genom att gnida nosarna mot varandra — och mycket aggressiva mot utomstående, som de skrämmer bort med svansslag, tandgnissel och doftmarkeringar. Ett murmeldjur sätter sig ofta upprätt för att hålla utkik, och en serie höga visslingar får kolonin att springa i skydd. Att ligga utsträckt på en sten är inte solbad utan svalka: murmeldjuren är mycket värmekänsliga och kan låta bli att äta alls på mycket varma dagar. De äter unga gräs och örter, säd, insekter, spindlar och maskar, och håller födan i framtassarna. Vintersömnen varar sex till nio månader, från så tidigt som oktober, i en höbäddad kammare vars ingång täpps till med jord och spillning. Gruppen ligger tätt ihop, pulsen sjunker till fem slag i minuten och andningen till ett till tre andetag. Parningen sker strax efter att djuren kommit fram på våren, och den dominanta honan hindrar de underordnade från att föröka sig. Efter 33–34 dygn föder hon en till sju blinda ungar, oftast tre.

Kapitel 04

Jakten

Alpmurmeldjuret jagades tidigare i stor omfattning för köttet och för fettet, som anses lindra reumatism när det gnids in i huden, och även för pälsen. Jakt för nöjes skull och för fettet förekommer fortfarande, och eftersom arten förökar sig långsamt är jakten ett hot om den inte regleras tillräckligt. Arten som helhet är inte hotad, men vissa delbestånd är det, som de i Jura och i Tyskland, och ett mycket litet bestånd i Rodna i Rumänien hotas av tjuvjakt.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Alpmurmeldjur. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:Rejoice Gassah CC BY

Till bords