Småvilt

Östlig gråekorre

Sciurus carolinensis

Grupp: Småvilt
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Sciuridae

Utbredning

Nordamerika
Europa

Biotop

Skog

Utbredning

Länder arten finns i

6 länder

Irland
Italien
Kanada
Storbritannien
Sydafrika
USA

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Den östliga gråekorren (Sciurus carolinensis) är en trädekorre med naturlig utbredning i östra och mellanvästra USA och de södra delarna av Kanadas centrala provinser, där den hör till skogens viktigaste naturliga föryngrare. Den behöver gammal, tät skog och föredrar ek och hickory framför barrträd för deras nötter och ollon, men lever också i parker, trädgårdar och jordbruksbygd nära människor. Den har förts in till Storbritannien, Irland, Italien, Sydafrika och västra USA och Kanada, och har trängt undan den inhemska röda ekorren i stora delar av Storbritannien och konkurrerar med den på Irland och i Italien. Den hjälps av sin större storlek, sin förmåga att lagra fett inför vintern och av ekorrkoppor, som den bär utan att ta skada men som dödar röda ekorrar. Sedan 2016 står den på EU:s förteckning över invasiva främmande arter av unionsbetydelse och får därför inte importeras, födas upp, transporteras, säljas eller släppas ut någonstans i unionen.

Kapitel 02

Artkännedom

Mestadels grå päls med bruna fläckar och strimmor, vit undersida — rävekorrens är brunorange — och en stor, yvig svans. Huvud och kropp mäter 23–30 cm och svansen 19–25 cm, och vuxna djur väger 400–600 g, utan skillnad i storlek eller färg mellan könen. Nästan helt svarta djur dominerar i vissa trakter, till exempel stora delar av sydöstra Kanada, och både svarta och vita individer är vanliga i städer. Som alla ekorrar visar den fyra tår på framfötterna och fem på bakfötterna, och bakfotens trampdyna syns ofta inte i spåret. När djuret skuttar hamnar framfötternas avtryck bakom bakfötternas, och ett skutt kan vara 60–90 cm långt.

Kapitel 03

Beteende

En av mycket få däggdjursarter som kan klättra nedför ett träd med huvudet först, genom att vrida bakfötterna så att klorna pekar bakåt. Den bygger bon av torra löv och kvistar, 30–60 cm i diameter, i trädklykor, eller använder ett hål i en stam eller grov gren. Beroende på årstid är den aktiv dagtid eller i gryning och skymning, och den går inte i dvala. Den äter frön och nötter — ekollon, valnötter, hasselnötter — knoppar, blommor, bär, bark och svamp, men också insekter, ägg, småfåglar, grodor och andra smågnagare. När den river av barken för att komma åt den mjuka vävnaden under skadar den träden; i Europa drabbas tysk lönn och bok värst. Parningstiderna är december–februari och maj–juni; efter 44 dagars dräktighet föds oftast en till fyra ungar, och bara en av fyra överlever sitt första år.

Kapitel 04

Jakten

Gråekorren åts av Nordamerikas urfolk, och köttet är fortfarande populärt bland jägare i större delen av artens utbredningsområde i Nordamerika. I Storbritannien, där gråekorren räknas som skadedjur och en fångad gråekorre inte får släppas ut igen, försökte en kampanj från 2006 under parollen 'Save a red, eat a grey!' att föra tillbaka ekorrkött till marknaden, med kändiskockar, recept i kokböcker och skogsmyndigheten Forestry Commission som leverantör till restauranger, fabriker och slakterier. På öar som fortfarande har röd ekorre, som Anglesey, Brownsea och Isle of Wight, pågår program för att ta bort gråekorrar och hålla dem borta så att de röda bestånden kan återhämta sig.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Östlig gråekorre. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:toad-wife CC BY

Till bords