Korsakräv

Vulpes corsac

Grupp: Rovdjur och pälsvilt
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Canidae

Utbredning

Asien

Biotop

Gräsmark
Öken

Utbredning

Länder arten finns i

10 länder

Afghanistan
Iran
Kazakstan
Kina
Kirgizistan
Mongoliet
Ryssland
Tadzjikistan
Turkmenistan
Uzbekistan

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Korsakräven eller stäppräven (Vulpes corsac) är en medelstor räv på stäpperna, i halvöknarna och öknarna i Centralasien. Den finns i hela Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan och i hela Mongoliet utom längst i norr, och når in i norra Iran, Tadzjikistan, Kirgizistan, Afghanistan, Kina och angränsande delar av Ryssland. Namnet kommer av ryskans korsák, i sin tur av turkiskt karsak. Tre underarter erkänns. Den håller sig till öppen gräsbevuxen stäpp och halvöken och undviker tät växtlighet, berg, rena sandöknar och snö djupare än omkring 15 cm, och den håller sig i regel långt från människor. IUCN har klassat den som livskraftig sedan 2004, men bestånden svänger kraftigt och kan minska tiofalt på ett enda år. Fossil visar att den en gång fanns så långt västerut som Schweiz och söderut till Krim.

Kapitel 02

Artkännedom

Huvud och kropp mäter 45–65 cm med en svans på 19–35 cm, och vuxna djur väger 1,6–3,2 kg. Pälsen är grå till gulaktig över större delen av kroppen, med ljusare undersida och ljusa teckningar kring mun, haka och strupe. På vintern blir pälsen mycket tjockare och silkigare och halmgrå, med en mörkare rand längs ryggen. Den är tydligt mindre än rödräven och saknar dess iögonfallande vita svanstipp, men hela svansen kan vara ljus; öron och ben är långa i förhållande till kroppen. För att vara en räv har den små tänder och bred skalle. Den skäller när den jagar eller hotar rivaler och använder ljusare gläfs och kvittrande läten som varningsläte och hälsning.

Kapitel 03

Beteende

Korsakräven är en nattaktiv, kringvandrande jägare utan försvarat revir, och till skillnad från de flesta rävar bildar den ibland flockar. Den klarar sig länge utan mat och vatten. Födan är främst sorkar, ökenråttor, springråttor, hamstrar och sislar, men också insekter, harar och piphare, as och avfall, och en del frukt på vintern. Den kan inte jaga i djup snö och ligger därför i lyan under hårt väder eller flyttar i norr upp till 600 km söderut över vintern; den har setts följa antilophjordar som trampar ner snön. Den gräver egna grunda lyor, oftast under en meter djupa, men tar ofta över gångar efter murmeldjur, sislar eller grävling, och flera sammanlänkade lyor kan bilda hela "korsakstäder". Den klättrar bra men springer långsamt. Parningstiden är januari–mars; efter 52–60 dagars dräktighet föds två till sex ungar, ibland upp till tio, som öppnar ögonen vid ungefär två veckors ålder. Kungsörn och varg hör till dess fiender.

Kapitel 04

Jakten

Korsakräven är ett värdefullt pälsdjur och har fångats för självhushåll och handel sedan bronsåldern; tjuvjakt är det största hotet mot den. Traditionellt jagas den med tränade hundar, tatarfalk och kungsörn och fångas med fällor vid lyans öppningar, saxfällor och skjutvapen. Eftersom den springer långsamt är den lätt att fånga, och en hund kan springa ikapp den. I slutet av 1800-talet dödades upp till 10 000 rävar om året för pälshandeln, och i Irkutsk ensamt omsattes mellan 5 000 och 45 000 skinn per år. Bestånden har minskat där pälsjakten varit hård, men arten har som helhet tålt ett stort jakttryck, hjälpt av den glesa befolkningen i utbredningsområdet. Överbetning, uppodling av stäppen och tillbakagången för murmeldjuren, vars gångar den använder, är ytterligare hot.