Myskoxe

Ovibos moschatus

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Bovidae

Utbredning

Nordamerika
Arktis

Biotop

Tundra

Utbredning

Länder arten finns i

4 länder

Grönland
Kanada
Norge
USA

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Myskoxen (Ovibos moschatus) är ett arktiskt slidhornsdjur som fått sitt namn av den starka doft tjurarna avger under brunsten; på inuktitut heter den umingmak, den skäggige. Den lever främst på Grönland, i den kanadensiska Arktis i Northwest Territories och Nunavut samt i Alaska. En gång fanns den också i Eurasien, där de sista naturliga fynden är omkring 2 700 år gamla. Alaskas myskoxar var borta på 1920-talet, något som främst skylls på överjakt; 1930 fördes 34 djur som fångats på östra Grönland till Fairbanks och sedan vidare till ön Nunivak, och alla myskoxar i Alaska härstammar från dem. Världsbeståndet uppskattas till 80 000–125 000 djur, varav omkring 47 000 på Banks Island. Utplanteringar har spridit arten vida: djur från Nunivak fördes vidare till Sewardhalvön, Arctic National Wildlife Refuge, Wrangels ö och Tajmyrhalvön, där 11 000–14 000 djur nu lever, och flockarna i Québec växte fram ur djur som släpptes från en qiviutfarm. Norges stam på Dovrefjell går tillbaka till 1947, och 1971 vandrade fem djur därifrån över gränsen till Härjedalen. Sveriges enda vilda myskoxar lever i fjällen omkring 10 km väster om Tännäs, en flock på tio djur 2022.

Kapitel 02

Artkännedom

Ett kraftigt, långhårigt djur med en svag puckel över bogen och en mycket kort svans gömd i pälsen. Mankhöjden är 1,1 till 1,5 m och vuxna djur väger i snitt omkring 285 kg, med en spännvidd från 180 till 410 kg; den tjocka pälsen och det stora huvudet får djuret att se större ut än det är. Pälsen är svart, grå och brun, med täckhår som når nästan ända ner till marken över en kort, fin underull, qiviut, som värderas högt för sin mjukhet och värme. Båda könen bär långa, böjda horn, men tjurarnas horn är större och tyngre, med baser som nästan täcker hela pannan; där tjurarna drabbar samman ligger omkring 10 cm horn och 7–8 cm ben över hjärnan. En myskoxe kan springa i upp till 60 km/h och blir 12 till 20 år.

Kapitel 03

Beteende

På sommaren håller sig myskoxarna på fuktig mark som floddalar och på vintern högre upp, där snön är tunn eller blåst bort, eftersom de är dåliga på att gräva fram föda. De äter gräs, starr, örter, fjällvide, lavar och mossor, och mest vide på vintern. Vinterflockarna består av 12 till 24 djur, sommarflockarna av 8 till 20. Brunsten börjar i slutet av juni eller början av juli. Dominanta tjurar driver bort andra hanar och håller harem på sex eller sju kor; rivaliserande tjurar vrålar, gnider körtlarna framför ögonen mot benen, backar sedan omkring 20 m och rusar rakt mot varandra, om och om igen tills en ger sig. Kalvarna föds från april till juni efter åtta till nio månaders dräktighet. Vid hot ställer sig de vuxna utåtvända i en ring eller halvcirkel kring kalvarna — försvaret mot den arktiska vargen, det främsta rovdjuret, som kan stå för upp till hälften av all dödlighet. Dödliga angrepp på människor är mycket sällsynta, men människor som kommit för nära och betett sig aggressivt har blivit attackerade.

Kapitel 04

Jakten

Myskoxen minskade genom överjakt och återhämtade sig när jakten reglerades, främst genom försiktiga kvoter under slutet av 1900-talet; Kanada skyddade arten 1917 och Grönland 1974. Ringförsvaret som håller vargen borta fungerar inte mot människan: en flock som står i formation är lätt att skjuta, och i slutet av 1800-talet åt arktiska expeditioner köttet själva och gav det åt slädhundarna, medan Hudson's Bay Company handlade med tusentals skinn. Inuiter tar vara på kött, ull och skinn. På Grönland lever de flesta myskoxar i skyddade områden där de inte får jagas, men en begränsad jakt är tillåten utanför nationalparken. I Alaska värderas myskoxen för köttet, och jägare fäller omkring 260 djur om året. På Nunivak öppnade den första jaktsäsongen 1975, med omkring 84 fällda djur om året 2001–2006, och på Nelson Island öppnades jakten 1981. I Sverige har myskoxen ingen jakttid: den är statens vilt enligt 33 § jaktförordningen, fridlyst, och man får inte gå närmare flocken i Härjedalen än 100 m eftersom djuren är stresskänsliga.

Fältdata

Spår

Ett foto på verkliga spår efter Myskoxe. Avtrycken varierar med gångart, underlag och hur gamla de är — se det här som ett exempel, inte en mall.

Spårfoto:Andrés Romero Bravo CC BY

Till bords

Kött och matlagning

Matbetyg 2 av 52/5

Säljs som kött på en laglig marknad
Har en namngiven traditionell rätt
Publicerat sätt att hantera och tillaga
Äts i mer än ett land
Inga kända kostråd eller varningar

Källor

Källor: Muskox — Wikipedia, Myskoxe — Wikipedia (sv), Alaska Department of Fish and Game: Muskox species profile, Alaska Department of Fish and Game: Muskox uses, Jaktförordning (1987:905) — Sveriges riksdag — läst 2026-10-29

Ovis canadensis nelsoni

Samma underfamilj (Caprinae)

Nordamerika