Svartkråka

Corvus corone

Grupp: Skogs- och fältfågel
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Corvidae

Utbredning

Europa

Biotop

Odlingslandskap

Utbredning

Länder arten finns i

55 länder

Afghanistan
Albanien
Andorra
Armenien
Belgien
Bosnien och Hercegovina
Cypern
Danmark
Egypten
Estland
Finland
Frankrike
Färöarna
Georgien
Grekland
Guernsey
Irland
Isle of Man
Italien
Japan
Jersey
Jordanien
Kazakstan
Kina

Utbredning från:Wikipedia country bird lists, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Svartkråkan (Corvus corone) är en helsvart kråka i Västeuropa, med en östlig form, C. c. orientalis, i andra änden av Eurasien. Linné beskrev den 1758 och den bär fortfarande hans namn. Där utbredningen möter gråkråkans hybridiserar de två; genomstudier har visat att de är nästan identiska, och gråkråkans grå kropp beror på ett litet område på en enda kromosom. I Europa är svartkråkan stannfågel från södra Skottland och England söderut till Iberiska halvön och österut till Elbe. I Sverige är den en sällsynt häckfågel, främst i Skåne, och en fåtalig gäst i övrigt. Sedan juni 2025 räknar BirdLife Sverige, i enlighet med världslistan AviList, åter svartkråka och gråkråka som en och samma art, kråka.

Kapitel 02

Artkännedom

En svart kråka, 48–52 cm lång med 84–100 cm vingbredd och en vikt på 400–600 g. Dräkten har grön eller purpurfärgad glans, betydligt grönare än råkans, och näbb, ben och fötter är svarta. Den skiljs från korpen på den mycket mindre storleken och från gråkråkan på att den saknar grått. Ungfåglarna är brunare och har blå ögon som mörknar med åldern. Att skilja den från en ung råka, som också saknar den nakna ansiktshuden, är svårt i fält. Lätet är bästa ledningen: kråkans djupa, strävt vibrerande "kraa" liknar inget av råkans läten, och vingslagen är långsammare och mer avmätta. En lockande kråka bugar ofta med huvudet och lyfter axlarna vid varje kraxning.

Kapitel 03

Beteende

Svartkråkan lever mest för sig själv, men är sällskaplig vid sovplatserna på vintern, och kan bli tam nära människan och dyka upp i städer, parker, jordbruksmark, skog och på havsklippor. Den mobbar rovdjur och konkurrenter som kommer in i reviret. Födan omfattar as av alla slag, insekter, mask, säd, frukt, smådäggdjur, groddjur, fisk, ägg och matrester, och kråkor kan stjäla byten från rovfåglar och rävar. Det stora risboet ligger oftast i ett högt träd. Tre eller fyra ägg ruvas av honan i 18–20 dagar medan hanen matar henne, och ungarna blir flygga vid omkring 29–30 dagars ålder. Ungar från föregående år stannar ofta kvar och hjälper till att föda upp den nya kullen.

Kapitel 04

Jakten

I Sverige nämner jaktförordningen kråka, den art som svartkråkan räknas till, och förordningen ger kaja, kråka och skata samma jakttid: den 16 juli–30 april i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och den 1 juli–15 april i övriga landet. Utanför jakttiden får jakträttshavaren enligt bilaga 4 jaga den året runt i en anläggning för att förhindra skada, på mark med jordbruksgrödor eller yrkesmässig trädgårdsodling där den orsakar skada, på uppdrag av kommunens miljönämnd och vid flygplatser av hänsyn till flygsäkerheten. Svenska Jägareförbundets tema om kråkfågeljakt beskriver de viktigaste metoderna: flyktskytte över uvbulvan från ett väl dolt gömsle, bäst mulna och lite blåsiga morgnar; lockjakt med kråkläten över en lockbild av minst ett tiotal kråkbulvaner som ställs 10–30 meter från gömslet; och små kråkfällor med levande lockfågel som flyttas runt i markerna på våren för att fånga bort revirkråkorna före häckningen. I Storbritannien är kråkan en av få skadefåglar som lagligt får fångas i burfälla.