Indisk muntjak

Muntiacus muntjak

Grupp: Storvilt
Storleksklass: Mellan (10–70 kg)
Familj: Cervidae

Utbredning

Asien

Biotop

Skog
Regnskog

Utbredning

Länder arten finns i

11 länder

Brunei
Hongkong SAR
Indien
Indonesien
Kambodja
Kina
Malaysia
Nepal
Sri Lanka
Thailand
Vietnam

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Muntiacus muntjak, på svenska indisk muntjak, var länge känd som indisk eller vanlig muntjak, men en taxonomisk revision har begränsat arten till den sydliga röda muntjaken på Malackahalvön, Sumatra, Java, Bali och Borneo, troligen också på den thailändska delen av halvön och i sydvästra Myanmar. De fastlandsbestånd som tidigare räknades hit, bland dem de indiska, förs nu till den nordliga röda muntjaken, Muntiacus vaginalis, och malabarmuntjaken har också brutits ut. I Singapore är arten utdöd. Muntjaker kallas skällande hjortar, och IUCN klassar denna art som livskraftig. Den är främst ett djur i gles skog men lever också i kraftigt utarmad skog och i kanten av odlingar med kaffe, kassava, gummi, sockerrör, kokospalm och teak. Den klarar avverkning väl och verkar gynnas när jordbruket tränger in i skogsbrynet: den hör till de vanligaste djuren i viltkameror i unga akaciaplanteringar i Sarawak, och i Danum Valley på Borneo ökade beståndet efter avskogning. Dess kromosomantal är det lägsta som uppmätts hos något däggdjur — sex hos honor, sju hos hanar.

Kapitel 02

Artkännedom

En av de minsta hjortarna, med kort, mjuk och mycket tät päls som under året skiftar från mörkare brun till gulaktigt eller gråaktigt brun, vit undertill, med mörkare ansikte och mörka till rödbruna ben. Huvud och kropp mäter 89–135 cm, svansen 13–23 cm och mankhöjden är 40–65 cm; vuxna djur väger 13–35 kg, hanarna mest. Bockarna bär korta horn, omkring 10 cm, som oftast grenar sig en gång nära basen och växer från långa, hårklädda rosenstockar ovanför ögonen. De har också svagt böjda övre hörntänder på 2–4 cm som kan vålla svåra skador i strid. Getterna har hårtofsar och små benknölar i stället för horn. Båda könen har stora, tydliga doftkörtlar framför ögonen, större hos hanarna.

Kapitel 03

Beteende

Utom under brunsten och de första sex månaderna efter en födsel lever de vuxna ensamma. Särskilt bockarna håller väl isär och märker gräs och buskar med sekret från körtlarna framför ögonen, men hemområdena överlappar en hel del, och dominansen tycks vara knuten till platser snarare än till strikta revir. Namnet skällande hjort kommer av det skall den ger som varning, ofta när den fått syn på ett rovdjur — bland dem pytonormar, tigrar, leoparder och krokodiler. Den äter gräs, frukt, skott och frön, men också fågelägg, smådjur och ibland kadaver. Getterna blir könsmogna under sitt första eller andra år och kan föröka sig när som helst på året, med brunst var 14:e till 21:a dag. Dräktigheten varar sex till sju månader, oftast för ett kid och ibland tvillingar, som föds gömda i tät vegetation; ungarna lämnar modern efter omkring sex månader för att skaffa egna revir. Bockarna strider om getterna.

Kapitel 04

Jakten

Den sydliga röda muntjaken jagas för sport, kött och skinn i utkanten av jordbruksbygder. I Thailand betraktas den som ett skadedjur eftersom den skadar grödor och river bark från träd.

Källor

Källor: Southern red muntjac — Wikipedia, Indisk muntjak — Wikipedia (sv) — läst 2026-10-29

Korshänvisning