Rovdjur och pälsvilt

Vikaresäl

Pusa hispida

Grupp: Rovdjur och pälsvilt
Storleksklass: Stor (70–300 kg)
Familj: Phocidae

Utbredning

Arktis
Europa

Biotop

Kust

Utbredning

Länder arten finns i

11 länder

Estland
Finland
Grönland
Japan
Kanada
Lettland
Norge
Ryssland
Svalbard och Jan Mayen
Sverige
USA

Utbredning från:ASM Mammal Diversity Database, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Vikaren (Pusa hispida), även kallad ringsäl, är en liten öronlös säl i Arktis och subarktis och den talrikaste och mest spridda issälen på norra halvklotet, med förekomst i hela Norra ishavet, Berings hav, Ochotska havet och längs Nordatlantens kuster, Östersjön inräknad. Fem underarter erkänns, bland dem östersjövikaren P. h. botnica och två sötvattensformer i Saimen och Ladoga. På 1800-talet fanns några hundratusen vikare i Östersjön. Jakten förde dem nära utrotning, och även efter fridlysningen fortsatte beståndet att minska, troligen för att PCB störde fortplantningen; i dag finns omkring 5 500, varav cirka 70 procent i Bottenviken. Östersjövikaren är rödlistad som nära hotad (NT) i Sverige. Globalt bedömer IUCN arten som livskraftig, men klimatförändringen och förlusten av havsis är det största hotet mot den.

Kapitel 02

Artkännedom

Arktis minsta och vanligaste säl, med litet huvud, kort kattlik nos och knubbig kropp. Den mörka pälsen har silverfärgade ringar på rygg och sidor — därav namnet ringsäl — över en silvrig buk. Vuxna djur är 100–175 cm långa och väger 32–140 kg beroende på underart och kondition, i genomsnitt omkring 1,5 m och 50–70 kg; hanen är något större än honan. De små framfötterna har klor över 2,5 cm tjocka, som används för att hålla andningshål öppna genom upp till 1,8 m tjock is.

Kapitel 03

Beteende

Vikaren lever ensam, och när den ligger uppe på isen håller den hundratals meters avstånd till andra. Den föredrar stora isflak och tät packis, håller andningshål öppna under vintern — vanligen fem till tio åt gången — och kan därför utnyttja is som andra sälar inte kan. Födan är smådjur av omkring 72 arter fisk och ryggradslösa djur, som oftast tas på dyk till 11–46 meters djup. Honorna blir könsmogna vid fyra års ålder, hanarna vid sju. På våren bygger honan en lya i tjock is, ofta nära ett andningshål, och föder en enda kut i mars eller april efter nio månaders dräktighet; kuten avvänjs efter omkring två månader. Isbjörnen är den viktigaste fienden, och fjällräv och vittrut tar kutar som föds utanför lyan.

Kapitel 04

Jakten

Vikaren har länge varit en viktig del av kosten för Arktis ursprungsfolk och fångas fortfarande varje år av många samhällen; paleoeskimåiska boplatser i arktiska Kanada visar sälar fångade för 4 000–3 500 år sedan. Inuiter jagar vikare året runt vid andningshålen, med en indikator som rör sig när sälen kommer upp för att andas, och slår sedan till med vändharpun. I oktober 2010 tillät Finland skyddsjakt på vikare i Bottenviken för första gången på 22 år, riktad mot individer som lärt sig ta fisk ur fällor och redskap. I Sverige har vikaren ingen allmän jakttid. Naturvårdsverket kan besluta om skyddsjakt på alla tre svenska sälarter, men licensjakt kan bara beslutas för gråsäl och knubbsäl. Från den 1 juli 2027 får säl enligt jaktförordningen jagas året runt i sötvattensområde för att förebygga skador.

Till bords

Kött och matlagning

Matbetyg 3 av 53/5

Säljs som kött på en laglig marknad
Har en namngiven traditionell rätt
Publicerat sätt att hantera och tillaga
Äts i mer än ett land
Inga kända kostråd eller varningar

Innan du äter: År 2012 varnade Nunavuts regering gravida för att äta vikarlever på grund av förhöjda kvicksilverhalter, men underströk att traditionell mat fortfarande är hälsosam för vuxna. Livsmedelsverket räknar också säl bland de svenska vilda djur som kan bära trikiner; parasiten dör vid omkring 60–65 °C i ugn men kräver över 70 °C på grill.

Traditionella tillagningar

Suaasat: En traditionell inuitisk soppa på säl, val, ren eller sjöfågel. Vikare och storsäl är den viktigaste delen av inuiternas kost och ofta den största delen av en jägares. Inuit cuisine — Wikipedia
Lever och blod direkt efter fångsten: När en säl förs hem styckas den på ett bestämt sätt: buken skärs upp och jägarna äter först bitar av levern eller dricker blod ur en kopp, ibland med fett och hjärna blandat i köttet. Kvinnor och barn tar sedan tarmarna och resten av levern, och revben och ryggrad sist. Inuit cuisine — Wikipedia

Källor

Källor: Ringed seal — Wikipedia, Vikare — Wikipedia, Jaktförordning (1987:905) — Sveriges riksdag, Naturvårdsverket: Jakt på säl, Livsmedelsverket: Trikiner, Inuit cuisine — Wikipedia — läst 2026-10-29