Polargås

Branta hutchinsii

Grupp: Sjöfågel
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Anatidae

Utbredning

Nordamerika
Arktis

Biotop

Odlingslandskap

Utbredning

Länder arten finns i

7 länder

Belgien
Grönland
Japan
Kanada
Mexiko
Sverige
USA

Utbredning från:Wikipedia country bird lists, GBIF occurrence records — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Polargåsen (Branta hutchinsii) är en liten nordamerikansk gås av släktet Branta, som på engelska fått namnet cackling goose efter flockarnas kacklande läten. Länge räknades den till kanadagåsen, men den fick artstatus av American Ornithologists' Union i juli 2004, av British Ornithologists' Union 2005 och av Sveriges ornitologiska förenings taxonomikommitté i januari 2007; genetiskt har den visat sig stå närmare vitkindad gås än kanadagås. Artepitetet hedrar Thomas Hutchins vid Hudson's Bay Company. Den häckar i norra Kanada och Alaska, på Aleuterna och på västra Grönland och övervintrar i stora delar av USA, lokalt i västra Kanada och i norra Mexiko. Överjakt och förlust av livsmiljöer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ledde till en kraftig nedgång; bättre jaktlagar och skydd av livsmiljöerna har fått de flesta bestånd att återhämta sig, men en del av underarterna minima och leucopareia kan fortfarande minska, och fåglarna från Kommendörsöarna och Kurilerna som övervintrade i Japan försvann omkring 1929. Världspopulationen uppskattas till 920 000–1,4 miljoner individer. Sverige har ett enda godkänt fynd av en vild fågel, vid Hjälstaviken i Uppland 10 april–15 maj 2014.

Kapitel 02

Artkännedom

Svart huvud och hals med ett vitt hakband skiljer den från alla gäss utom den större kanadagåsen och den lika stora vitkindade gåsen, som har svart bröst och grå i stället för brunaktig kropp. Jämfört med kanadagåsen har den proportionerligt kortare hals och mindre näbb. Den mäter 63–65 cm, väger 1,4–2,38 kg och har ett vingspann på 108–111 cm. Upp till fem underarter skiljer sig i storlek och dräkt. Den minsta, minima, väger omkring 1,4–1,6 kg och är betydligt mindre än någon kanadagås, medan hutchinsii når 3 kg och är lika stor som vissa kanadagäss — den som till dräkten mest liknar kanadagåsen, med ljust men gråare bröst. Leucopareia på Aleuterna har en vit halsring mellan den svarta halsen och det mörka bröstet. Lätena är tydligt ljusare än kanadagåsens, gnissliga ”yeek” eller ”uriik” och nasala ”guwa”.

Kapitel 03

Beteende

Polargåsen lever främst på växter; den sticker ner huvud och hals efter vattenväxter och tippar ibland som en simand, och under flyttning och vinter samlas flockarna på åkrar för att äta spillsäd. Den tar också en del insekter, blötdjur och kräftdjur. Den flyger i den välbekanta plogformationen, och lätena från sträckande flockar markerar vårens och höstens skiften. Den häckar på tundran vid gölar och vattendrag, på upphöjd mark nära vatten — på Aleuterna i stället på sydvända gräsbranter ovanför klipporna. Boet är en grund, öppen skål av torrt gräs, lav och mossa fodrad med dun, med 2 till 8 ägg som ruvas i 25–28 dagar. Eftersom boet ligger på marken är ägg, ruvande honor och gässlingar utsatta för rävar och andra rovdjur, och båda fåglarna i paret, särskilt hanen, försvarar det häftigt, även mot förbipasserande. Paren kan hålla livet ut, upp till omkring 20 år, och familjerna vandrar med en förälder först och den andra sist.

Kapitel 04

Jakten

I USA jagas polargåsen som mörk gås tillsammans med kanadagåsen. I Atlantic Flyways ramar för 2026–2027 ingår den i de särskilda tidiga jakttiderna för kanadagås och polargås i september, med en dagskvot på 15 gäss sammanlagt, och under de ordinarie jakttiderna för mörka gäss räknas polargås och bläsgås in i kanadagåskvoten. I Alaskas självhushållsjakt på fåglar under vår och sommar 2026 är den stängd bara på Semidiöarna, och blyhagel är förbjudet i hela jakten. I Sverige har polargåsen ingen jakttid. Jaktförordningen anger jakttider för kanadagås men ingen egen jakttid för den här arten, så den är fredad.