Berghöna

Alectoris chukar

Grupp: Skogs- och fältfågel
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Phasianidae

Utbredning

Asien
Nordamerika
Europa
Oceanien

Biotop

Berg och fjäll
Öken

Utbredning

Länder arten finns i

43 länder

Afghanistan
Armenien
Azerbajdzjan
Bahamas
Bahrain
Bulgarien
Cypern
Egypten
Frankrike
Förenade Arabemiraten
Georgien
Grekland
Indien
Irak
Iran
Israel
Italien
Jemen
Jordanien
Kanada
Kazakstan
Kina
Kirgizistan
Kuwait

Utbredning från:Wikipedia country bird lists — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Berghönan (Alectoris chukar) är en palearktisk hönsfågel i familjen fasanfåglar, med naturlig utbredning från allra sydöstligaste Europa — Bulgarien och Grekland — över Mellanöstern och Centralasien till västra Himalaya och Mongoliet, och med 14 erkända underarter. Den har behandlats som samma art som stenhönan, som avlöser den västerut, och bildar en superart med den och de två asiatiska arterna A. magna och A. philbyi. Den lever på steniga, öppna sluttningar med gräs, spridda buskar eller odlingar, från 400 meter under havsytan vid Döda havet till 2 000–4 000 meters höjd längre österut, och undviker fuktiga och regniga trakter. Förvildade bestånd efter inplantering som jaktfågel finns i västra USA, Kanada, Chile, Argentina, Nya Zeeland och på Hawaii, och på Robben Island i Sydafrika sedan 1964.

Kapitel 02

Artkännedom

En satt hönsfågel, 32–35 cm lång, med ljusbrun rygg, grått bröst och gulbrun buk, kraftigt svart- och vitbandade flanker, röda ben och korallröd näbb. Ett svart band går från pannan genom ögat och ner till ett halsband kring strupen. Könen är lika; honan är något mindre och saknar sporre. Den är brunare på ryggen än stenhönan och har gulaktig ton på framhalsen; det skarpt avgränsade halsbandet skiljer den från rödhönan, och klipphönan har en rödbrun halskrage. Namnet kommer av sången, ett högljutt "tjuck-tjuck-tjukar-tjukar".

Kapitel 03

Beteende

Utanför häckningstiden lever berghönsen i flockar om tio eller fler fåglar, upp till femtio, och går på vintern ner i dalarna för att äta på fälten. De lockar ofta, särskilt morgon och kväll; det så kallade samlingslätet besvaras när det spelas upp och har använts vid inventeringar, om än inte särskilt tillförlitligt. Vid störning springer de hellre än flyger, och måste de flyga går de en kort sträcka, ofta nedför, och lockar så snart de landat. Paren bildas på sommaren, då tupparna blir mycket stridslystna. Hanarna är monogama. Sju till fjorton ägg läggs i en grop i skydd av ormbunkar, buskar eller en överhängande sten och kläcks efter 23–25 dagar. I Utah rörde sig fåglarna över omkring 2,6 km² och gick upp till 4,8 km efter vatten under torrperioden.

Kapitel 04

Jakten

Berghönan har inplanterats som jaktfågel på många håll, och i USA jagas den över det torra, steniga Columbiabäckenet, särskilt längs Snake River i Washington och Oregon. Bestånden påverkas förhållandevis lite av jakt; de avgörs mest av vädret under häckningstiden. Brittiska jägare i Indien tyckte att den gav god jakt men inte var särskilt god att äta. Den snabba flykten och förmågan att flyga en bra bit efter att ha träffats gjorde fåglarna svåra att hitta utan apporterande hund. I Kashmir har man under kalla vintrar, när snön täcker högre mark, tröttat ut fåglarna för att fånga dem. Eftersom berghönan lätt hybridiserar med rödhönan är uppfödning och utsättning av hybrider förbjuden i flera länder, däribland Storbritannien.