Himalayasnöhöna

Tetraogallus himalayensis

Grupp: Skogs- och fältfågel
Storleksklass: Liten (under 10 kg)
Familj: Phasianidae

Utbredning

Asien
Nordamerika

Biotop

Berg och fjäll

Utbredning

Länder arten finns i

10 länder

Afghanistan
Indien
Kazakstan
Kina
Kirgizistan
Nepal
Pakistan
Tadzjikistan
USA
Uzbekistan

Utbredning från:Wikipedia country bird lists — läst 2026-08-05

Kapitel 01

Översikt

Himalayasnöhönan (Tetraogallus himalayensis) är en stor hönsfågel i familjen fasanfåglar som finns i hela Himalaya och delar av angränsande Pamir, Tien Shan och Kunlun, och som på sina håll överlappar med den något mindre tibetsnöhönan. Utbredningen är splittrad, med huvudbestånden åtskilda av Taklamakanöknen, och de isolerade grupperna skiljer sig så mycket i dräkten att fem eller sex underarter har beskrivits. Den lever på alpina betesmarker och branta, steniga bergskammar ovanför trädgränsen och nära snögränsen — i Himalaya mellan 4 000 och 5 000 meter på sommaren, ner till 2 400 meter under stränga vintrar. IUCN klassar den som livskraftig. På 1960-talet fördes den till Nevada som jaktfågel, och ett vilt bestånd har etablerat sig i Ruby Mountains.

Kapitel 02

Artkännedom

En stor, grå, rapphönsliknande fågel, 55–74 cm lång och 2–3,1 kg tung. Den vita strupen och huvudsidorna ramas in av ett kastanjebrunt mustaschstreck och ett brett kastanjebrunt band från ögat över örat ner i ett halsband — en teckning som påminner om den mycket mindre berghönan. Ovansidan är grå med rostbruna kanter på övergumpens och vingarnas fjädrar, övre bröstet grått med mörka halvmånar, flankerna streckade i svart, kastanjebrunt och vitt, och undergumpen vit. Ben och den bara huden kring ögat är gula. Könen är lika, men hönan är mindre och saknar tuppens stora sporre. I flykten syns vita handpennor med svarta spetsar och rostbruna yttre stjärtpennor; tibetsnöhönan har i stället en vit bakkant på armpennorna. Sången är en hög, stigande vissling i tre delar.

Kapitel 03

Beteende

Utanför häckningstiden rör sig snöhönsen i små flockar, och flera flockar kan dela samma berg. På morgonen flyger de nedför för att dricka och arbetar sig sedan sakta uppför till fots under dagen, medan de plockar späda grässtrån, skott, lökar och bär; på krönet flyger de över till nästa berg, landar en bit ner och börjar klättra igen. Närmar man sig nedifrån springer de uppför; kommer man ovanifrån kastar de sig ut från krönet och störtar nedför dalen på utbredda vingar i hög fart. Flockarna är större i stenig terräng, där kungsörnen är hotet. Häckningen sker april–juni. Boet är en bar grop under en sten eller buske, helst nära krönet på läsidan, med 5 till 12 ägg som hönan ensam ruvar. Den monogama tuppen håller vakt på en sten i närheten och visslar en varning vid störning, och en ruvande höna lämnar inte boet förrän man kommit mycket nära.

Kapitel 04

Jakten

År 1961 bedömde Nevada Fish and Game Commission att landskapet i Himalaya liknade Nevadas så mycket att snöhönan vore en lämplig jaktfågel att föra in. Fåglarna fångades vilda i Hunza i Pakistan; de första sändningarna fick stora förluster, så fåglar föddes upp på viltfarmen i Mason Valley, och mellan 1965 och 1979 sattes över 2 000 ut. Ett vilt bestånd på 200 till 500 fåglar lever nu i Ruby Mountains och söker föda ovanför trädgränsen. Nevadas jakttid 2026 löper från 1 september till 30 november i Elko och White Pine counties, från soluppgång till solnedgång, med en dagsgräns och innehavsgräns på två fåglar. Jakten är öppen för icke-bosatta, men varje jägare måste först skaffa ett kostnadsfritt snöhönstillstånd via ndowlicensing.com efter 1 juli och lämna in enkäten om säsongens jakt senast 31 december. Det finns också en jakttid för falkenering på arten.

Källor

Källor: Himalayan snowcock — Wikipedia, Himalayasnöhöna — Wikipedia (sv), Upland Game Bird, Rabbit, Dove & Crow — Nevada Small Game Hunting Regulations — läst 2026-10-29

Ammoperdix griseogularis

Samma underfamilj (Perdicinae)

Asien